NYHET
Han är arbetskritikens mesta kändis, van att få både ris och ros för sina åsikter om ”arbetstvånget”. I tisdags föreläste Roland Paulsen på Åsa och satte avtryck hos både anhängare och kritiker.
Ett 60-tal personer samlades i skolhuset Apeln för det andra kvällsarrangemanget under Åsadalen-flagg. Temat för denna punkt i demokratifestivalens vårprogram var Arbete.
Kvällens dragplåster, sociologen och författaren Roland Paulsen, kopplade upp sig mot projektorduken och inledde med en bild på sig själv som barn.
Arbetet som självändamål
Då, på familjens lantbruk, framstod arbete som något konkret. Ju äldre Paulsen blev, desto mer frågande blev han till arbetets själva mening. Hans forskning, ställd i relation till problem som jobbångest, ekonomisk stress och meningslöshet, har sedan gjort honom till en av landets främsta arbetskritiker.
Föreläsningen på Åsa utgick i stora stycken från Paulsens genombrottsbok ”Arbetssamhället” (2010). Arbetet, menar han, har genom historien formats till en ideologi och ett tvångsmässigt självändamål som gränsar till slaveri.
Teknologins framsteg har minskat behovet av arbetskraft. De samlade rikedomarna i samhället är enorma. Ändå jobbar vi mer i dag än någonsin, ofta i jobb med svävande syften och mål.
Minskad känsla av mening
I sin forskning kopplar Paulsen samman detta med att allt färre människor känner mening med att arbeta, och – i förlängningen – med att leva.
– När så många människor längtar efter mer fritid, varför inriktas politiken envist på att uppfinna och skapa nya jobb? Inte alla är meningslösa, men det är jobb som tidigare generationer inte behövt, funderar han.
På plats för ett samtal med Paulsen fanns en panel besående av tre lokala politiker: Monica Johansson (S), Victoria Barrsäter (C) och Thomas Selig (V). Efter deras reflektioner på arbetskritiken, gled samtalet in på Paulsens vision om kortad arbetstid som ett sätt att skapa mer mening med livet.
”Historisk nytt”
– Vi arbetar i dag ungefär lika mycket som för 50 år sedan, och har inte haft någon arbetstidsförkortning värd namnet. I stället gör vi något historiskt nytt: genom att höja pensionsåldern förlänger vi årsarbetstiden ytterligare, sa han.
Paulsen anser att politiken måste lagstifta om arbetstidsförkortning, till att börja med till sex timmars arbetsdag.
Att arbeta mindre för oförändrad lön låter ju vackert, replikerade Victoria Barrsäter ironiskt. Det vore en orealistisk väg att gå, anser hon.
– Politiken kan göra lokala arbetstidsförkortningar, inom en kommunal verksamhet som till exempel hemtjänsten. Men att lagstifta om en förkortning rakt av skulle drabba framför allt samhällets småföretagare hårt. Den handlar om miljardkostnader, sa hon.
Irrelevant för C
Centerpartiet vill se fler människor som arbetar och driver företag, inte färre. Så inom C är arbetstidsfrågan irrelevant, klargjorde Barrsäter.
I Vänsterpartiet är uppfattningen motsatt. Thomas Selig ser många beröringspunkter mellan partiets teoribildning och Paulsens arbetslivskritik. Nu när LO börjat söka en överenskommelse om kortad arbetsvecka med Svenskt näringsliv, stärker det V:s förhoppningar.
– Vi har drivit frågan om sex timmars arbetstid länge och kommer att fortsätta göra det, sa Thomas Selig.
Monica Johansson tycker liksom Barrsäter att staten inte ska gå in och bestämma över arbetstiden. Däremot behöver politikerna våga ta i själva frågan.
Fråga om mer än tid
– Hos oss drivs den hårt av S-kvinnorna. Vi måste ha ett arbetsliv där man orkar jobba fram till pension, sa Johansson.
Hon påpekar att frågan om meningsfullhet och hälsa i relation till arbete är så mycket större än en fråga om tid.
– Det handlar också om att hitta en bra fördelning. I dag arbetar många människor alldeles för mycket medan andra inte arbetar alls. Det är ett problem.
Text och foto: Henrik Wising
